The Destruction of the ego

Tove Kjellmarks skulptur The Destruction of the Ego är imponerande i sin storlek, vacker i sin form, fascinerande i sin rörelse och lätt obehaglig med sitt hysteriska skratt.

Som om det inte vore nog finns det en lång rad komplicerade omständigheter, bakomliggande idéer och inte minst en lång händelsekedja som lägger till ytterligare lager och som gör verket än mer mångfacetterat.

För ett par år sedan deltog Tove Kjellmark i en workshop. Eleverna fick i uppdrag att köpa leksaker och stöpa om dem till något nytt och Kjellmark kom tillbaka med en mängd små mekaniska djur och andra rörliga figurer. Hon klädde av dem deras pälsar, så att bara mekaniken och det nakna plastskelettet återstod. Flådda gick de sedan omkring och pep och trumpetade, nu sköra, med ett mekaniskt inre som kunde skymtas genom den tunna plasten.

Detta blev startpunkten för flera olika projekt. Bland annat ett där en av leksakerna utrustades med en trådlös kamera. När filmen projicerades inträffade flera saker. Kameran tog rollen som första person och som betraktare blev du en av leksakerna. Du mötte de andra, intill plasten avskalade figurerna öga mot öga och gick omkring i nivå med dem. Men projektionen förändrade också skalan. De var inte små leksaker längre, utan stora robotar. Plötsligt stod det klart att skalans förändring var helt avgörande för upplevelsen.

I en leksaksaffär hittade Kjellmark en lurvig krabat som när man kittlar den, bryter ut i hysteriska skratt, ramlar omkull och vrider sig, men ber oss plågat att fortsätta. På samma sätt som när man själv var barn och älskade att bli kittlad intill vansinnet för att till slut nå den där njutningen som ligger på gränsen till det plågsamma.

Kjellmark flådde leksaken och manipulerade dess funktioner så att den hela tiden kittlade sig själv och fortsatte skratta och falla runt till dess att batterierna tog slut. Naken hade den ett helt annat uttryck, mer maskinell och mer robot än tidigare. Men vad skulle hända om man ändrade skalan? Inte bara genom en projektion, utan genom att låta roboten växa till en jätte?

Jonathan Swift har på ett märkvärdigt sätt i Gulliver’s Travels beskrivit de förändringar som inträffar när skalan ändras. När Gulliver kommer till jättarnas ö, Brobdingnag, upptäcker han med äckel hur porer och ojämnheter i jättarnas hy framstår som stora smutsiga hål. Och han jämför det med när han innan besökt lilleputtarna, då han haft svårt att urskilja detaljer och proportioner i de små människornas ansikten.

Skalenliga förskjutningar skapar helt nya effekter och en tre meter lång leksaksrobot utmanar oss och rummet omkring på ett helt annat sätt än det fothöga originalet. Gulliver uppfattade först jättarnas röster som åska, men Kjellmark har valt att inte ändra på det smittande skrattet, utan låter det fortsätta att balansera på gränsen till vansinne.

Hon verkar söka detta läge då världen tippar från ett till ett annat. Och där någonstans, är vi framme vid titeln The Destruction of the Ego. Barnet som låter kittlingen, leken och njutningen närma sig det outhärdliga och låter sig förvandlas från sansad och tänkande till någon som inte längre kan styra sig själv.

/Björn Norberg,

I foajén möter dock en långt mer obehärskad varelse än den kontemplativa munken. Tove Kjellmarks uppgörelse med sjukdomsdiagnosen hysteri är alldeles underbar. Här i form av en jätteleksaksrobot med rund mage och telefonlur till mun. När Kjellmark låter sitt ohämmade väsen hetsa upp sig glöder det under dess lurviga tassar. Videoanimationen heter ”The destruction of the Ego”. Kanske är detta ändå elevutställningens heta tema.

/Jessica Kempe/ DN

Whooohahah! Det hysteriska skrattet från en monstruöst uppförstorad robotleksak ekar genom salarna. Dess källa är The destruction of the ego, ett tre meter högt och närmast skrämmande verk i frigolit, trä och elektronik av Tove Kjellmark.

/Clemens Poelling/ SVD

Naked

A surgeon and his assistant wheel a bed with a panda on it into the operating room of a large hospital in Sweden. This is not a flesh-and-blood panda, however, but a mechanical toy. With great concentration, the surgeon starts to operate, painstakingly removing layer after layer of the furry covering followed by the soft filling. While the surgeon searches for the plastic core in the operational innards, the panda doggedly resists its deconstruction. The noises it emits sound more animal than machine-made, reinforcing the absurd nature of this clash between a living being and a machine. The film's calm, serious, observational style invites us to consider a number of current cultural issues. What is the difference between man and the technology he designs? To what extent are our flesh-and-blood bodies becoming technological bodies? And if, at some point in the future, we all have a technological body, will the operations of the future be like this one, on this pitiably whimpering panda? These are questions artist Tove Kjellmark also addresses in her other work./IDFA/

Gaze

Som en nyfiken och noggrann vetenskapsman undersöker Tove Kjellmark människans förhållande till maskinen. I sina skulpturer och filmer strävar hon efter att nå människans innersta kärna och se vad som döljer sig där, djur eller maskin? I verket Gaze utforskar Tove Kjellmark betydelsen av skalförskjutning och hur det påverkar vår blick och uppfattningen av det vi ser. I sin process utrustade hon en leksakspanda med en spionkamera och satte den tillsammans med flera andra leksaksdjur i ett litet utrymme – alla avskalade sin tygpäls . Bilderna vi ser kommer från spionkameran liksom ljuden är de ursprungliga leksaksdjurens läten. Den skalenliga förskjutningen förändrar perspektivet och vår upplevelse av det vi ser, plösligt blir vi subjektet - pandan - och är i allra högsta grad delaktiga i denna (mar)drömska och humoristiska sekvens. /Frida Cornell/

Men Jag då?

Någon som verkligen lyckats förstå ljudets betydelse, och därmed använda det som utgångspunkt för hela sin framställnig, är Tove Kjellmark. Genom kortfilmen "Men jag då?" där det enda vi får se undertexter till ett ljudband. Ljudet är i själva verket ett kassettband från Kjellmarks barndom. Just på grund av att duken är helt tom, så när som på undertexterna, tillåts man som åskådare skapa en egen framställning av det som händer. Något så ordinärt som ett barn som letar efter en sax när resten av familjen har bråttom blir närmast ett mysterium. Koncentration måste med andra ord fokuseras på en bestämd punkt och alla småljud, som öppnandet av skåp eller kranar, blir lika viktiga som dialogen. Den blir något helt annat än en vanlig ljudbok, då det inte finns en allvetande berättarröst som vet eller säger hur karaktärerna känner sig eller ser ut. I "Men jag då?" lämnas vi med ett fält av möjliga tolkningar.

/Amir Ghotaslou/ tidningen kulturen