bortom huden

en utställning av Kristyna Müller med konstnären Tove Kjellmark

Tove Kjellmark har länge arbetat med att ta sig under och bortom huden på små robotdjur. En synlig teknik och rå estetik präglar ofta hennes verk. På universitetet blir utställningen till en undersökning där betraktarens relation till maskinen prövas.

bortom huden tar sin utgångspunkt i universitetet som plats; en plats för undervisning och forskning. Kjellmarks arbete är undersökande, men det hon undersöker är inte material eller teknik i sig utan snarare människans relation till tekniken.

Utställningen fokuserar på Kjellmarks verk som experiment. Då platsen för utställningen är i universitetsmiljö inbjuder det också till en jämförelse mellan forskarens undersökande arbete och konstnärens skapande arbete.

Maskiner tar stor plats i våra liv, även om vi kanske sällan tänker på det. Genom att visa maskiner där funktionen har förvrängts lyfter Kjellmark framvår tvetydiga relation till maskinen: vi är ett med den men vi vill samtidigt uppfatta oss som åtskiljda ifrån den.

Verken undersöker besökarens reaktioner på det icke-mänskliga och berör frågor om makt, empati och känsloliv. De leksaksrobotar som hon använder sig av ser ofta oskyldiga och kontrollerade ut men frammanar starka reaktioner, något som utställningens titel också pekar på. bortom huden refererar till det som sker i vårt inre, bortom huden som skyddslager, men även specifikt till flera av Kjellmarks verk där avslöjandet av det inre och avskalandet av hud är ett viktigt led i förvandlingen från det vardagliga till det kusliga.

Kort intervju

I den här intervjun vill jag fråga Tove Kjellmark hur hon förhåller sig till bortom huden, och de tolkningar jag gör av verken i utställningen.

Hur ser du titeln bortom huden? Jag vet att huden är något viktigt för dig, då vi utan huden är sårbara, samtidigt som den är vårt känsloorgan. Jag tänker att bortom huden kan vara ett framtidscenario där huden inte längre behövs och vi är helt genomskinliga...

Ja! Det är en fin tanke... Jag vet, det vore en utopisk vision att vi skulle kunna leva utan skydd och försvarsmekanismer. Jag har ju en speciell svaghet för Post-apokalyptisk fiktion. Men jag tänker mer att bortom huden är det där osynliga som jag söker nå via mina experiment. Rent ytligt skulle det kunna handla om att skapa liv i en maskin, men jag vill röra vid något djupare, rota runt i mänsklighetens periodiska system, det den humana idén bygger på. Do machines believe humans are alive? är nog det första verk som verkligen visualiserar det jag söker. Det är en stillbild från filmen Gaze där jag hade planterat in en spionkamera i ögat på en mekanisk interaktiv leksakspanda. Pandan filmade samtidigt som den irrarde runt planlöst i en hjord med femtio andra mekaniska robotdjur. Filmen projicerades upp live så att vi fick ta del av deras värld och se omgivningen från deras synvinkel.

Vad tycker du att platsen universitetet tillför dina verk och utställningen, tycker du att förståelsen av verken påverkas? Vad är forskning för dig?

Självklart påverkar platsen förståelsen av verken. Ett konstnärligt projekt är ju ofta mångbottnat. Här på universitetet kommer forskare från andra discipliner att komma i kontakt med mina undersökningsmetoder vilket gör den här platsen utmärkt. Jag vill ju gärna ifrågasätta och skapa en dialog kring vad vetenskaplig forskning är. I förhållande till akademisk forskning skiljer sig mitt tillvägagångssätt, det är mer spontana och flytande. Deras är mer strukturerade. Skulle jag vara mer strukturerad och mina undersökningar generera ny förståelse som är originell, betydande och rigorös, kanske jag skulle anses vara en akademisk vetenskapsman i stället för konstnär. Jag litar på att mina verk kan stå för sig själva. Men som jag sa förut så läser vi alltid in olika saker i förhållande till kontexten. Liksom att det samhälle vi lever i påverkar oss.

Tycker du att dina verk är som experiment?

Ja, jag bedriver experiment som undersöker frågor inom relationen mellan människa och maskin, psykologi och kognitionsvetenskap. I min forskning, innebär metoden att bygga en serie teknisk-psykologiska situationer, testa och utvärdera dem i ateljén och med publik. Tekniken är bara ett verktyg för den konstnärliga gestaltningen. Min metod involverar hands-on undersökning av mina frågeställningar. Jag bygger och testar konstverk, tekniska gränssnitt och psykologiska scenarier, ger mig själv och andra specifika uppgifter. Jag har ju teorier som jag vill få bekräftade!

Skulle du kunna exemplifiera det med något av verken i utställningen?

Det projekt jag jobbar med nu, Ido Anima, handlar om att skapa två rörliga skulpturer, en mycket stor och en mycket liten. Den lilla ska publiken kunna testa och röra. Jag vill undersöka skala och form men framför allt ifrågasätta speglingens inverkan på vårt beteende, interaktion, kontroll och makt. Jag ställer indirekta frågor till besökaren via verken. Det låter kanske som jag försöker lura in publiken men att försiktigt avväpna och skala bort publikens skydd och försvarsmekanismer tänker jag är viktigt för det är ju däri nyckeln till det jag undersöker finns. Det är som ett snabbt kognitivt beteendeterapeutisk fix för att generera ny förståelse, men en svår balansgång.

- Kristyna Müller